Vill för både min skull och för Axels skull få ner förlossningsberättelsen på pränt, och sen har jag fått några förfrågningar om jag inte kan skriva den här. Så varsegod och läs.
14 dagar över tiden, har mer eller mindre gett upp det lilla hopp jag har kvar att liten ens vill titta ut. Ska tillbaka imorgon på tisdagen för ytterligare en kontroll och håller för fullt på att förbereda mig för ännu ett nej till igångsättning. M ska iväg och laga en slang på en maskin som gått sönder, barnen och och jag ska åka och handla. Lika bra att storhandla när jag ändå håller på. Innan jag åker iväg ringer svägerskan och undrar om barnen vill komma och leka med kusinerna. Något varken de eller jag tackar nej till. Men måste tanka bilen först. När bilen är färdigtankad och jag är på väg in i bilen kommer första värken som känns lite mer och är lite längre än alla dessa förvärkar man gått med, de sista 3-4veckorna. Tittar mot M som ger mig en blick där jag hänger mot bildörren. Kl är nu 10.38 ( kommer ihåg för jag tittar på klockan.)
Ja, ja inget att hetsa upp sig över, hoppar in i bilen och åker för att lämna barnen till kusinerna. Åker till affären och stiger ur bilen medans värk nr 2 sakta ger sig till känna. Tittar mot klockan och gissar att det är ca 30min sen den förra. Handlar, får en värk i affären, åker hemåt och hinner in i huset innan värk nr4 kommer fortfarande med 30 min mellanrum.
Väl hemma är tanken att jag ska passa på att vila när barnen ändå är borta, men får ingen ro. Kan bero på att jag ändå hoppas att värkarna äntligen kommit igång, men också på att jag har energi för första gången på länge. Dammsuger och plockar lite allmänt innan jag lägger mig och läser en stund. Kollar av m barnen hur läget är där och bestämmer att jag ska hämta dem några timmar senare. Värkarna fortsätter komma, men nu längre i mellan. 45min kommer någon, sen ner på 20 min. Slumrar till i sängen och när jag vaknar blir jag rädd att det stannat av. Men det kommer en värk och nu tillbaka på 30 min
Åker för att hämta barnen och under tiden kommer det 3 värkar på kanske 1 timme. Nu ringer jag M för att kolla hur länge det dröjer innan han är hemma. Men han vill greja en stund till och ber mig ringa om det ändrar sig annars stannar han så länge han kan. Väl hemma börjar jag med middan. Lika bra att göra den klar fall det blir värre. Ringer även svärmor för att förberedda på att barnen nog kommer under kvällen, ifall vi måste åka in. Värkarna kommer oregelbundet, allt från 20min mellan till 9min. Men till slut ringer jag M och ber han komma hem.
Nu är kl runt 15 tiden.
Precis när han kommer är middan klar och vi sätter oss för att äta. Eller de andra i allafall. Nu känner jag ändå på mig att det nog är på riktigt. Några av värkarna är riktigt jobbiga och att hålla masken inför barnen är svårt, men vill inte skrämma dom. M ringer till sin mamma och säger att vi åker nog in snart, så om vi kan komma ner med dem direkt. Jag packar ihop det sista till mig och barnen medans M är ute med hunden och sen säger vi hej då jag och barnen. Känns så konstigt att man säger hej då till sina två små troll för att komma hem med ett tredje om någon dag eller två. Nina är lite nervös, det märks, men som vi har väntat på denna stunden, alla.
M ber mig att ringa förlossningen för när jag kommer upp igen så åker vi, men jag vill stanna hemma en stund till. Har haft 8min mellan de sista 3 värkarna men känner ändå mig inte redo. Men medans han är borta blir det helt plötsligt 6min mellan och nu ringer jag. Kommer efter många om och men fram till en trevlig BM som heter Pia som säger att jag är välkommen in, när jag lite fint "ljuger" och säger att jag har haft 6min mellan i över 1 timme. Vill ju inte bli nekad när jag väl vill åka. Nu kommer M tillbaka och packar in allt i bilen, och det är så nära att vi glömmer kameran. Tur att man har lite sinnesnärvaro. Nu är kl ungefär 16,20.
Känns helt konstigt att sitta i bilen 1 timme till förlossningen och var 6;e min vara helt fokuserad att klara smärtan och därimellan inte känna en sak, prata om allt vanligt runt om kring. Hela vägen utom de två sista värkarna var 6min mellan men sen helt plötsligt blev det 4-5 min mellan. Kommer upp på förlossningen och blir visad in på intagningsrummet. Där får jag lägga mig med CTG i ca 30-40min. Värkarna fortsätter komma med 5min mellanrum hela tiden.
BM kommer och efter att vi prata en liten stund om ev smärtlindring, andra tankar kring förlossningen osv och hon har känt hur öppen jag är, 5-6cm är det och jag är välkommen in på förlossningssal. Nu är kl 18,15 ca.
Eftersom hon har en annan förlossning samtidigt ber hon mig att ringa på klockan om det är nått och ta lustgasen om det är jobbigt, så ganska direkt efter att hon har gått ut börjar jag suga i mig lustgas, men känner direkt att det händer ju inte en sak. Men vill inte störa för en sån sak utan tar några värkar utan. Värkarna kommer nu lite oftar 3-4min mellan. Men så kommer den där värken som bara talar om för en att nu jäklar, nu är det allvar, så direkt ringer jag på klockan. kl är ungefär 18.45 nu. När BM kommer konstateras rätt fort att gasen inte är på så det är inte konstigt att jag inte känt nått. Och eftersom jag känner att det trycker vill BM känna hur öppen jag är så upp på britsen ska jag. Och nu får jag lustgas på 50/50 också.
Nu är jag öppen 8cm och BM vill samtidigt ta vattnet och sätta elektroderna. Och nu händer det saker, från att vattnet går så blir det som en enda lång värk. Krystvärkarna kommer direkt och nu blir det stress. Sköterskor kommer in och nu ska jag upp i någon sorts födelseposition. Vill inte ligga på sidan så jag får hjälpa att halvsitta upp i stället. kl är 19.00
Och krystningarna riktigt sliter tag i mig. Man glömmer så fort hur det känns att föda barn, men samtidigt kommer man snabbt in i det igen när krystvärkarna kommer. Jag suger i mig lustgas för fulla muggar och vill inte riktigt släppa taget och kontrollen. Nu har man väntat så länge och det självklara vore ju att släppa efter och slappna av och bara låta bebisen komma ut, men inte jag, nej motarbeta krystvärkarna och spänna sig är det rätta i det läget. NOT
Men så märker jag att BM kallar in en BM till, hjärtljuden låter lite konstigt, eller så är det jag? och tillslut så säger BM att nu Ulrika, nu måste bebisen ut, för den mår inte riktigt bra. Och då släpper jag kontrollen och lillen "ploppar" ut. Kl stannar tillslut på 19.22 och lille Axel är ÄNTLIGEN här. Helt perfekt givetvis och ingen som helst fara med han heller.
Vad jag får höra senare är att han hade bajsat i fostervattnet och hjärtljudet gick ner litegranna. Och tillsammans med att mitt "motarbete" så tyckte BM att det var läge att få ut han
Minns att min första tanke var, -ALDRIG mer behöver jag göra detta. Nu slipper jag göra om detta en gång till. Sen kom tanken, undra vad det blev och det är då BM lyfter upp honom och visar.
